Jag förstod redan innan Göran Perssons presskonferens att katastrofen var ett faktum. Redan den 10 september när knivskärningen av Anna Lindh rapporterades kände jag att det var något fruktansvärt som hade hänt. Under natten var jag uppe med jämna mellanrum för att söka information. Och så var det dax för presskonferens och Göran öppnade dörren. Och marken rämnade. Anna var död. "Min" SSU-ordförande, vår utrikesminister, och kanske, den statsminister vi aldrig fick. Och mamman Anna som efterlämnade två pojkar.
Nio år har gått sedan den dagen. Men sorgen är fortfarande påtaglig. Och minnet av den dagen. Jag var ledig och hade möjlighet att gå till partiexpeditionen och sörja med partivänner. Dagen efter anordnades en minnesstund i Domkyrkan. Så vackert och så svårt. Jag satt med Thomas Östros som mist en kollega och nära vän och han fingrade på telefonen, med Annas telefonnummer och meddelanden från henne och det blev svårt att andas.
Den 15 september började jag ett nytt jobb, på den Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Och jag kom till en arbetsplats i chock. Mina arbetsuppgifter den första veckan var att hjälpa till inför Annas minnesstund, och på fredagen åkte jag till Arlanda för att vara med och ta emot gäster från jordens alla hörn. När alla kommit och det var dax att åka tillbaka till Riksdagen var minnesstunden igång i Stockholm Stadshus. Staden var avspärrad och polishelikoptrar svävade över hustaken. Det var en surrealistisk känsla att gå igenom ett nästan tomt Stockholm.
Jag träffade Anna första gången på SSU:s valläger i Malmö sommaren 1988. Hon är min främsta politiska förebild. Engagerad, kunnig, strategisk, varm, modig och tydlig. Hon var utrikesminister och samtidigt en mamma som ringde hem till pojkarna från möten på andra sidan jorden för att prata och höra efter om läxor var gjorda. Anna hade en förmåga att lysa upp alla rum hon kom in i.
Kära Anna, vad jag saknar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar