Hon har kämpat i 44 år kvinnan jag träffade i förmiddags. Hennes son fick efter födseln en smitta som gav honom svåra hjärnskador och han hade flera olika funktionshinder. För ett år sedan dog sonen endast 43 år gammal. Men hon fortsätter att kämpa för hans rättigheter och för att förändra det som ledde till sonens död.
Det var ett oerhört starkt möte, och tårarna rann på både henne och mig, men stark som en fura fortsätter hon att berätta om oförstående tjänstemän, personal med otillräcklig kompetens och en sjukvård utan samordning.
Och efter mötet finns många tankar hos mig. Hur kan samordning mellan kommun och landsting fungera så dåligt? Hur kan det medicinska stödet i särskilda boenden fallera så gravt? Hur kan personal vara så ointresserade av att ta emot den kunskap och erfarenhet en mor och far har om sin son? Det är ofattbart.
Mamman i mig vill bara gråta, men politikern i mig blir arg. Det här är oacceptabelt och jag ska göra vad jag kan för att förändra ett system med många brister.
Hennes son finns nu i en åttakantig urna av körsbärsträ (han älskade vackra träd) och graven är täckt av vackra stenar som han älskade. Hans liv slutade där, men kampen för hans rättigheter fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar